Jag är trött, på denna slentrianmässiga livsstil. Jag har inte sett fram emot något, på år och dar, ordagrant alltså. Att haft något att verkligen se fram emot. Allt är bara kortvariga dopaminkickar, som passerar snabbt.

Det är som att mina tankar är komprimerade. En sak där det verkligen märks av, det med att jag fan inte längre lyckas snacka vettig Engelska.

Det blir liksom Hååånest

Tei Lopez istället för Tai Lopez, han heter Tai Lopez

Jag måste ordna upp det här. På nåt sätt.

Tror det kan ha med isolering att göra. Jag träffar fan aldrig folk.